A Great Kennel

Om Kennel Great och Elga Carlsson, Av: Annika Uppström!

 

Ovan: Zouroff 12 månader, foto: Camilla Nyström.

 ____________________________________________________________________________________

 

Knallrött hår, sprudlande av energi och engagemang. Om du någon gång har träffat henne minns du det med största säkerhet. Vem det handlar om? Elga Carlsson naturligtvis, Dalarnas virvelvind med sina rötter i Österrike, något som hon ofta återkommer till. ”Jag är utlänning, förstår du” är ord hon tar till när hon vill få sagt saker som vi övriga svenskar tycker är lite känsligt. Det är få människor som år efter år har ett så stort engagemang för en ras, och med över 30 år som uppfödare på samojed (någon siberian husky kull har det också blivit) under prefixet Great har hon en erfarenhet och en raskunskap som få uppfödare besitter.

 

Det var så här det började

När Elga var liten flicka i Österrike hade familjen en St Bernhardshund, Prinsen, detta var under 2: a världskriget. Vid 6 års ålder fick hon åka till Sverige som krigsbarn för rehabilitering, och när hon kom hem till Österrike igen var Prinsen borta. Åren gick, och efter några år som vagabond runt i Europa hamnade Elga i Sverige där hon träffade sin förste man. Paret köpte en schäfer för 150: -, men efter ett antal år hos familjen Carlsson blev han tjänstehund hos tullen. Hon läste i boken ”Hundar – ett raslexikon” av Harald Borgström, som var utgiven 1963, om både alaskan malamute och samojed, men fastnade för den sistnämnde rasen, kanske på grund av att den var mer tillgänglig i Sverige, men inte minst på beskrivningen av rasen. Samojeden beskrevs i boken som en stark, elegant, rörlig, lugn, stolt och självsäker ras. I sitt hemland användes den som jakt- vall- och draghund. Storleken på hanhundar var 58 cm med en viktangivelse på 20 – 25 kg och på tikar 55 cm med en vikt på 16 – 20 kg. Detta var direkt taget ur rasstandarden från den tiden. 1976 reviderades standarden och samojedens idealhöjd sänktes och viktangivelsen togs bort, något som Elga tycker har varit förödande för rasen. Hon fortsätter i samma andetag att uttrycka sin besvikelse över den förändring på rasen som kommit genom en del importer, såsom korta nosar, korta ben och stora pälsar, något som mer påminner om chow chow än om samojed. Hon konstaterar att det samtidigt har kommit in högbenta hundar med korta polarpälsar och med det milda, vänliga temperamentet, vilket hon tycker har varit positivt för rasens utveckling.

 

Elgas första samojed

Den högbente hunden med stora fina tassar i Harald Borgströms bok grep Elgas hjärta, och den första samojeden beställdes till familjen Carlsson. Hunden kom från Snöklippans kennel, men fick mycket tidigt tragiskt avlivas p.g.a.  sjukdom. 1970 köpte Elga Samoba´s Great. Han parade finska tiken Aksinja som resulterade i 5 valpar. Elga fick parningsvalpen Aiky ur den kullen som i sin tur fick 2 valpkullar, en med Brålandets Kadjak där hon behöll hanhunden Kaivanoff och en med Kauzjas Cochise of Snowcliffe där hon behöll tiken Cherovna. Via Cherovna och hennes avkommor finns fortfarande hanhunden Samoba´s Great med i Elgas avel. Great var en mycket bra brukshund. Han utmärkte sig på bruks genom att placera sig i högre klass sök. På vintern drog han pulka med alla förnödenheter en barnfamilj behövde ha med sig. Han gick alltid lös, och mötte han andra hundar så visade han att han var en ledarhund genom sin stolta hållning, en hund som tydligt etsats sig fast i fru Carlssons minne. Great's morfar, CH Crest of the Arctic, var 11: e generationen i direkt nedstigande led efter Antarctic Buck, den berömda samojed som Kilburn Scott fann i Sidney Zoo. Tidigare hade Buck deltagit i Southern Cross expeditionen till Sydpolen.

 

En klubb bildades

Med samojeden Great’s intåg i huset växte behovet av att träffa fler samojedägare, och Elga var en av initiativtagarna till att bilda klubben Svenska Samojedringen. Naturligtvis var klubben då intresserad av samojedens ursprung som draghund, och Elga visar stolt upp ett diplom från klubbens dragtävling i Rämshyttan 1977.  Efter flera år som inofficiell klubb, utan något som helst inflytande på rasen inom SKK, beslutades 1984 att klubben skulle upphöra och samojeden istället fullt ut tillhöra SPHK. Under större delen av den här tiden har Elga till och från varit med i rasklubbens avelsråd, SPHKs centralstyrelse, eller på något annat sätt aktivt deltagit i rasens och klubbens utveckling. Tänk er, i över 35 år har det funnits ett engagemang som gått ut över det vanliga.

 

Dalkullor på Crufts

I början av 70-talet åkte Elga och Barbro Karlsson till Englands prestigefyllda utställning Crufts för att se om det fanns något intressant avelsmateriel att importera. Elga berättar med vemod att de köpte två valpar som visade sig ha höftledsdysplasi båda två. I slutet av samma årtionde blev det en ny resa till England, men då upplevde hon att rasen hade förändrats till det sämre. Engelska uppfödare berättade då att man blandat in chow-chow i samojedaveln, och för första gången fick hon även se helt vita chow-chow. Elgas minne är tydligt när hon berättar att uppfödare från Australien vid samma tidpunkt avstod från att köpa samojeder från England p.g.a. denna rasinblandning.

 

Med samojeden i SPHK

När samojeden kom med i SPHK fick rasen ett uppsving på dragsidan, och Elga berättar entusiastiskt om alla nya idéer om drag och allt som hon och klubbens nya medlemmar fick lära sig om slädhundkörning, eller nome som det hette på den tiden. 1984 var det premiär för ett samojedlag vid SPHKs stafett i Älvkarleby, ett lag som bestod av Elga, Jens Lundblad, Ingrid Agefeldt, Rosemarie Lantzsch och Ingegerd Pettersson (Holmberg). Det var totalt 8 lag med de olika polara raserna som ställde upp i nome med 5 spann i varje lag, och då var det 3-spann som gällde, samt 5 lag i nordisk stil.

1985 kördes ett mästerskap för samojeder för första gången, och överst på prispallen stod Elga med hundarna Great Ranina, Great Shabrowska och Athena. Ganska tidigt började man ordna speciella samojedträffar i SPHKs regi, och träffarna i Östa med ett stort deltagarantal sporrade allt fler att köra drag med sina samojeder. Det är svårt att få hejd på Elga när hon bubblar av entusiasm över gamla tider, och all den positiva anda som fanns bland samojedägare.

 

Bästa hunden

Efter över 30 år som uppfödare ställer jag frågan till Elga vad hon har som kriterier på en bra avelshund. Svaret blir bra mentalitet. Själv mentaltestar Elga nästan alla sina avelstikar. Hon eftersträvar även arbetsglädje, högbenta hundar, polar päls, bra tassar. Vidare säger Elga att snörande rörelser har försvunnit mer och mer. Tyvärr ser man för ofta samojeder med vida bakbensrörelser. De som har snörande rörelser bedöms ofta felaktigt som trånga. Tyvärr saknar vissa domare förmågan att döma de polara egenskaperna. Förr kunde de knäppa med fingrarna för att se om hunden kunde stänga öronen. Hur många är det som idag kontrollerar längden på svansen? Trots allt, i stort sett har vi hög klass på våra nordiska domare, summerar hon.

Hur gör då Elga, avlar hon på alla tikar som behålls i kenneln? Svaret är ett tydligt nej p g a att de inte uppfyller alla kriterier som hon ställer på en avelshund. ”Uppfödare borde ställa höga krav på alla sina avelsdjur och utesluta vissa i avel” säger Elga som ivrigt fortsätter med att ”i och med hundkörning har vi avlat fram hundar som har lättare att samarbeta och utan aggression.”

Jag frågade aldrig Elga om hur många valpar som hon har fött upp, men på frågan vilken hund hon framhåller mest blir det tiken Great Shabrowska som var en kämpe i spåret. Hon gav alltid allt, hur jobbigt det än var. Shabrowska är borta sedan många år, men på kenneln finns hanhunden Vasja som mer än väl motsvarar Elgas ideal på en hanhund.

Elga är efter alla dessa år fortfarande otroligt positiv, och framhåller att det är underbart att rasen har gått framåt som draghund. När det gäller utställningar, så blir det några om året. Framförallt för att kontrollera var hon själv är i sin avel i förhållande till andra, samt att hon ser hur rasen för tillfället står. Kanske finns det någon presumtiv avelshane i ringarna.

Elga har så mycket att berätta, och en av historierna är från SKKs utställning i Uppsala 1985 när inköpta tiken Jalmals Babutshka bland ca 60 hundar blev bästa tik. Domare på utställningen var uppfödaren till den engelska samojedkenneln Annecy’s, och hennes kommentar var att ”den här tiken skulle jag vilja ta med mig till England”! Just den kullen som Jalmals Babutshka kommer från (e. Great Karloff u. Edeängs Olivia) anser Elga vara en av de bästa som fötts i Sverige. Med stor värme och respekt nämner hon Jens Lundblad och Lisbeth Jonsson, Jalmals kennel, som pionjärer i hur man kom igång med att köra drag med samojeder.

 

Valpköpare

Ingegerd Holmberg har betytt oerhört mycket för Elga och hennes hundar genom åren. Under Elgas svåra sjukdomstid 2003 fanns Ingegerd på plats för att ta hand om hundarna.

Vid flera tillfällen under intervjun nämner Elga sina valpköpare och hon vill här passa på att tacka för alla underbara brev som ibland gjort henne tårögd, ett betyg som är bättre än alla prisrosetter i världen! 

”Allt negativt som skrivits och sagts om dragsport för samojeder, tycker jag enbart visar på dålig vilja hos en del uppfödare och även hos deras uppfödning.” Detta är ord som Ingrid Agefeldt skrev i samband med att tilläggsmeriten försvann för utställningschampionat för samojed 1992. Dessa ord instämmer Elga Carlsson i till fullo, samtidigt som hon är glad att det efter 2001 återigen krävs ett dragprov för att samojeden skall bli utställningschampion, ett bevis på att det är en brukshund vi har. Ingrid Agefeldt är en av många inom SPHK som Elga har haft mycket kontakt med genom åren, och just klubbsammanhållningen och allt utbyte hon har fått med andra uppfödare är en av orsakerna till att hon är med i klubben. Att fritt kunna diskutera olika avelsalternativ med andra uppfödare ger en stor inspiration till fortsatt avel. Efter alla dessa år har hon fortfarande mycket kontakt med Samoba’s Great’s uppfödare Barbro Karlsson, och de diskuterar i princip alltid med varandra innan de avlar.

 

Tack Elga för en trevlig pratstund. Jag är övertygad om att vi får se Elga in action både i dragspåret, på utställningar och inte minst i diskussionssammanhang under många år framöver!

Annica Uppström